Hoppfull & Längtan

Nu har jag börjat att bli ordentligt hoppfull om att jag faktiskt kommer att må bra igen. Jag har fortfarande inte fått något bakslag nu och jag har kunnat ta promenader runt vårat lägenhetshus, vilket är långt för hur lite jag gått de senaste veckorna. Jag är ikapp någorlunda med mina studier, och försöker just nu fokusera på en tenta som går av stapeln den 11april. Vill så gärna klara den och resterande av terminen nu. Kommer att ha praktik med start v19 och då vill jag verkligen klara av att utföra den. Men även komma tillbaka till mitt jobb. Är sjukskriven april månad ut så det är skönt så sätt. Men vill verkligen börja leva mitt liv nu.

Jag längtar till jag kan köra bil igen och kunna åka till stranden och ta strandpromenader och åka och hälsa på familjen och vänner. Det är inte så roligt att bo långt ifrån när man inte har några vänner kvar här nere...  Det viktigaste är att jag är på bättringsvägen och mår bättre och bättre.  Så en sak i taget!

En underbar bild från förra sommaren nere på stranden!

Ha en fin dag i solen mina vänner!

återhämtning och tentaplugg

Moll återhämtar sig på sitt sätt medan jag försöker kämpa med min återhämtning genom mat och rörelse. Försöker plugga lite grann till tentan den 11april och göra lite annat i skolan jag missat nu när jag vart sjuk. Jag satsar just nu allt för att komma tillbaka och kunna utföra min praktik som startar 7maj. Så håll tummarna för mig är ni gulliga!

På väg upp

känns det som just nu i vart fall. Har fått hjälp nu med medicin igen som jag kommer att kunna äta även den dagen som vi ev. vill bilda familj. Det var ett krav jag hade. En vecka har gått och den har vart rätt okej, även om det vart en del ångest och så med. Mår ändå rätt okej just nu. Orken är inte vad den borde vara och energinivån är låg. Så länge jag ligger eller sitter så känns det ändå rätt bra. Men så fort jag är uppe och går eller grejar så tar energin slut på noll och ingenting.

Ligger nu omkring litern vatten varje dag, sen får jag i mig liten mat och frukt om dagarna med och det tar inte längre emot vare sig känslomässigt eller fysiskt att äta även om det är svårt fortfarande så är det inte längre omöjligt. Det går framåt och under dessa hemska veckor som nu är 9 veckor så har jag gått ner hela 22kg. Har endast 2,3kg kvar till mitt andra delmål. Det första delmålet hade jag nåt redan efter en månad.... Första veckan gick jag ner 10kg... Vikten har gått ner snabbt väldigt snabbt och jag kan fortfarande inte känna mig glad över det. Inte det minsta då jag har mått som jag har gjort. Men det kommer väl hoppas jag...

Just nu tar jag en dag i taget och är glad den stunden som jag mår okej och orkar lite mer. Så just nu en dag i taget! Läkaren säger att när det gått 6mån efter operationen bör jag kunna säga att jag mår bra och efter 1 år bör jag kunna säga att jag inte ångrar mig och att det var värt det samt att jag mår riktigt bra. Men just nu en dag i taget och vissa stunder bara en timme i taget..

Tack alla ni som stöttar mig och har fortsatt att följa mig trots att uppdateringarna kommer sällan just nu. Men det kommer att komma tillbaka så snart som orken och infinner sig allt mer!

carlanderska igen...

Andra gången på sjukhus denna veckan. Allt relaterat till att jag inte kan få i mig det jag behöver. Är så ledsen frustrerad arg och till och från känns allt så hopplöst. Men framför allt väldigt ensamt. Hur många som än stöttar mig så känner jag mig enormt ensam i detta...

Skall dricka en klunk vätska var tionde minut och försöka äta trots att det känns jobbigt och att inget smakar gott.. Det är så svårt.. Men jag måste verkligen kämpa. Skall kanske börja med mina mediciner igen för att se om de kan hjälpa mig en bit på vägen. Väntar bara på att läkaren skall återkomma.. Har nu väntat en vecka...

Tusen tack till alla er som stöttar på olika sätt! Det betyder så mycket skall ni veta!

Ett ok mående

för tillfället. Det pendlar hela tiden. Men mår inte jätteilla just nu, har fått armband för illamåendet som faktiskt hjälper riktigt bra. Men all mat är verkligen grymt äcklig, har börjat längta efter viss mat, men när jag får in det i munnen är det som att äta kattsand... ja ni förstår själva.
Är hemma igen nu och försöker ta en dag i taget. Under operation förra veckan hittade de inget fel eller något som var konstigt. Så läkaren sa att jag skall ta en dag i taget men ändå vara medveten om att detta kommer ta veckor och ev månader innan jag mår okej. Känns tungt, så ser bara för dagen och stunden... Längre fram orkar jag inte tänka eller planera just nu.
Får i mig omkring en liter vätska om dagen, det är bestämt att jag skall satsa på vätska och inte på mat, den mat jag får i mig är en bonus. Då jag haft sådan avsky och riktigt ångest vid varje matintag. Så den ångesten har minskat jättemycket nu. Äter om jag känner att det känns okej. Så lite lyckas jag pilla i mig varje dag. Ett halv äpple och lite proteiner om det går..

Annars är det mest soffläge, lite lite studier och tv och film som gäller just nu.. kan lova er att detta gör mig frustrerad, ledsen och arg. Dessa tre känslor kretsar hela tiden i hela kroppen...

Tusen tack för allt ert stöd, goa kommentarer och tankar!! Betyder så mycket kan jag lova er!! Massor med kramar